En vitare version av Bill Withers- eller en svartare version av Van Morrison (i synnerhet hans tidlösa Astral Weeks), har man fått höra om Michael Kiwanukas debutalbum Home Again.  Jag vet inte, jag. Jo, i viss mån bär den spår av Bill Withers känsla för melodrama, och liksom Astral Weeks känns den gjord i ett svep. Och de omisskännliga flöjterna bär självklart spår av ljudbilden i Wonderful Remark och Brown Eyed Girl. Den känns ändå rätt så… brittisk, på ett sätt som avviker från dessa två musikaliska liknelser. Kanske är det bara för att jag vet om vilket som är Kiwanukas ursprungsland, men det är mer av sjuttiotalsk brittisk lovers rock och mindre av gospelkyrka och Irish Heartbeat.

Kanske om man tänker sig att den då lillgammalt brådmogne Eddie Hodges som 1961, fjorton år vid tillfället, spelade in den något sliskiga men ändå charmanta plattan I’m gonna knock on your door, blivit kidnappad av ett gäng obskyra jazzsnubbar med karibiska rötter som tagit honom på en och annan slirig turné där brasset, kröket och kvinnorna flödat, och att hans hjärta brustit i olycklig kärlek först vertikalt och sedan horisontellt. Om man tänker sig att sedan har han brutit med jazzmusikerna och hittat någon gammal Bobby ”Blue” Bland-vinyl som han förlyssnat sig på, och på något lokalt kafé träffat ett band han börjat jamma gamla evergreens med så att de sitter som musikaliska gångjärn. Om man tänker sig att han som, säg tjugo-tjugofyraåring har han suttit ned på en ensam kammare och skrivit detta. Då kunde det kanske låta som Michael Kiwanukas Home Again gör.

Men det är ju bara vilda spekulationer. Eddie Hodges skrev mig veterligen inte så mycket material själv, och hade han gjort det skulle det förmodligen inte låta så ögonblickligt, genomtänkt och tidlöst som Home Again gör. Det är på något sätt betryggande att det fortfarande kan göras sådan här musik. Ett bevis om något på att soulen står sig som en stadig grundpelare till populärmusiken vi har idag. Och på att Michael Kiwanuka är något av en musikalisk trollkonstnär.

För fem år sedan släppte Cats On Fire sin debut-fullängdare. En fantastisk skiva på så många sätt.  En ganska typisk janglepop-skiva med nyanser av amerikanska anti-folk-gitarrer och väldigt ofta en distinkt tvåtakt sattes samman med stämningsfulla melodier levererade med en försiktigt distad gitarr. På detta en len stämma med barytonska drag.

Mycket lite har förändrats sedan dess. De folkliga gitarrerna framträder oftare och tydligare men kompletteras av både piano och mandolin. Inte nog med det, sjunde spåret ”1914 And Beyond” består bara av piano och en mysigt sakral stämsång.  Andra spår som noterbart viker av från deras typiska sound är ”Smash it to pieces”, en relik hämtad från en open mic-night på en småtrendig pub i Manchester c:a 1985 och  ”Well Well, What Do You Know” som istället andas baleariska toner i sann Sincerely Yours-anda.

Hela skivan överlag känns som ett avståndstagande från den gitarrdominanta janglepoppen som präglade deras tidigare alster. Sett från det perspektivet är ”All Blackshirts To Me” en stor besvikelse, men ser man den som ett nytt kapitel i den finska pophistorien är det istället en fruktansvärt bra skiva där de mer traditionella spåren faktiskt är bättre än många av deras äldre alster i samma stil.

4/5

Jag träffade Jaques C på en festival för många år sedan. Vi samåkte med vår kompis, technoartisten Tomas Andersson (Bpitch). Jag fick då veta att han hade en liten label och jag tyckte han var en trevlig nisse i trenchcoat. Senare var jag på hans och Tomas spelning med det gemensamma bandet Varelsen Lever. De spelade då med väldigt kort varsel och nästan helt utan att annonsera på det lilla synthhaket SugarBar. Vi var ca tio personer i publiken och rummet med scenen de spelade i kändes som ett vardagsrum. Jag minns att jag satt i en fåtölj hela spelningen. Precis som om det vore hemma. Samma känsla hade drabbat Jaques C och Tomas för de småpratade lite medan de spelade. ”Ta pattern två nu.” ”Skål!”, ”Oj, vad hände” ”Nej det lät sjysst, fortsätt!”. De drack vin och när glasen var slut var spelningen över. Ett nästan helt improvicerat set. Popnördarna från Solna var där. De som brukar hänga i skivbutiken på Förrådsgatan 4. De jublade också. Det var också där det började för Jaques C 1993 när han släppte en singel på Delicious Goldfish Records, som också skivbutiken heter. Då var det shuegaze för hela slanten. Nu har Jaques C börjat bli stor i frankrike. Detta mycket tack vare Tomas remixer och det nya dansmusiksoundet som präglar hans musik. Det är inte electropop utan pop baserad på fransk klubbmusik. Han har också fler artister på sin label. Den största enligt min mening är Magas från Chicago. Han gör rockabilly-electro och har en remix med på en cd-samling. Att det är så fransk-betonat kommer sig av att Jaues C bodde i bryssel under sex år. 1996 slog Daft Punk igenom och då var det kört. Efter det var det just det klubbsoundet som gällde. Då fanns ingen återvändo. Nu har hans label Funk Noir bra distributionskanaler utåt och det släpps oerhört mycket låtar till digitala plattformar såsom itunes och Beatport. Endast det mest exklusiva finns på cd och vinyl. Jaques C börjar fundera på vad han skall göra med alla cd-skivor. Det är ju bara vinyl som gäller nu, säger han och visar sin sprillans nya vaxkaka. Den är snygg. Likaså videon som följer med cd’n som har en booklet med massa snygg fotokonst. Han avslöjar lite branchhemligheter för mig och jag får veta att han trycker och distribuerar via Border i Göteborg. Men Jauqes C ligger även på ett franskt bolag som heter Le Son Du Maquis och han spelas regelbundet i fransk radio nu för tiden. Jag blir alldeles exalterad att höra att det går så bra. Det visste jag inte. Sist vi sågs ett och ett halvt år innan var det inte lika optimistiskt. Då var Tomas i konflikt med Per Sinding-Larsen som fnös åt deras indie-initiativ i en oengagerad recension. Men nu kanske Jaques C, Tomas och deras Varelsen Lever fått nytt hopp. Och det har gått fort. Det som är på gång nu är att Jaques C skall klämma ur sig ett nytt album. Tomas sa till mig en gång att Jauqes C gör ett album i månaden. Men det var bara bullshit tydligen. Det tar längre tid än så säger Jaques C. De brukar spela på klubbar i frankrike och senast de spelade i Stockholm var det på Big Ben. Jaques C planerar också att ta igen en Funk Noir-kväll som blev inställd som de skulle haft i Lille. Denna gången kanske på en klubb i Stockholm.

Recension – Jaqcues C

Vid första lyssningen på låten ”When You Are Gone” kan jag inte låta bli att känna att det påminner lite om gamla goda Covenant, fast på något vänster kombinerat med väldigt catchy syntslingor som hade kunnat hämtas från en indiedänga från idag. Det rör sig alltså om en ganska suggestiv bas toppat med franska syntslingor. Under detta finner vi ett stadigt, matande trumkomp. Jag vet inte riktigt vad det är, men detta känns så himla ”svenskt” på något sätt.

På spåret ”What’s A Love When There’s No Tomorrow” har den EBM-influerade synten ersatts med en en härligt trevande elektronisk shoegaze. Det är tung distortion som möter en svävande sång, taktfasta trummor som möter en försiktig synt, medan spåret ”Stay A Little Longer” istället baseras på hårt bankande trummor och en på sina håll närmast punkig bas.

”I Believe In Love” andas istället långsam europeisk funk. Att dra paralleller till Daft Punk är inte långsökt, men inte heller helt korrekt. Likväl är det ett mer minimalistiskt spår där låten mer eller mindre matas fram av basgången. Det är snyggt, men det saknas något. Kanske tydligare trummor, kanske mer sång.

Efter att ha lyssnat igenom Jacques C’s Soundcloud måste jag säga att det är skönt att höra en artist som vågar göra annat än skitig fransk electrohouse, skrikig electroclash eller minimalistisk techno, speciellt när han eller hon gör det riktigt bra. I det här fallet låter det mycket lovande, inte minst eftersom det sticker ut ur bruset.

I gränslandet

Alvaro var från början breakdansare. Men redan innan hade han som liten lagt på nålen på mammas skivspelare och för första gången hört Earth Wind & Fire. Då hände något inom honom. Han grämer sig lite över att han aldrig fick nåt trumset men han kom istället att bli en hejare på att takt- och dropmixa. Han lyckades tigga åt sig mixtapes från Robert Watts, Lelia Ks producent. Han spelade musik som motreaktion. Detta var innan Petter, ja det var till och med innan Docklands. Men senare kom Goa Trancen och då tappade Allvaro all tro på hela techno-etablisimanget.

I skivbutiken har han stött på så många dåliga demos sedan mp3n kom. Techno-eran blev som disco-eran. Det låter risigt. Det var ungefär av den anledningen jag bestämde mig för att utbilda mig till ljudtekniker, säger Alvaro med ett leende. Helt plötsligt kom en ny plattform för vem som helst att exponera sin musik. Samtidigt blev bolagen förvirrade och tappade många artister som sedan slog igenom via nya independentbolag. Det finns motvågor och nu är vi där igen.

”När den stora kommercialiceringen kom var de helt ute och cyklade.”

Bolagen hade alltså tappat artister till undergrounden och började samtidigt förstå charmen med independance. Riktlinjerna måste varit krokiga, tillägger jag och han förstår vart vi är på väg. Vi kommer genast in på arbetsprocessen. Alvaro säger att han är ljudtekniker mer än producent för det mesta. Många som jobbat med sig själva börjar hjälpa andra. Det kan också vara svårt att få egna saker gjorda. Jag instämmer. Av samma anledning har han också jobbat med ADL Adam Den Lille, bror till Jean-Louise Huhta vars kollektiv Alvaro bott i. Han har också jobbat med Kayos brorson Malcom Brandin som följer med Stor och som kommer bli stor. Per definition. Alvaro såg Salla som trettonåring och idag är han sveriges DrDre. Det är kul att jobba med andra. Finna driften. Det är mötet det handlar om. Jag förstår Abba idag. Där finns musikaliska kvaliteter som försvunnit idag. Det kan vara skönt att få spela in soul med tensta gospelkör ihop med småstjärnor, Jennifer Brown och Adam Tensta. Det mest spännande och utmanande han gjort var att lära sig musikprogrammet Abelton Live på 15h då Robyn ringde och bad om en mash-up-mix för BBC. Stockholm är fortfarande litet konstaterar han. Man stöter på så många människor. De är på väg upp och de är på väg ner. Det gäller att ge sig själv en chans att jobba med olika människor. Hitta nya vägar hela tiden. Det är alltid bra att vara med på ett litet hörn, att påverka. Jag kanske borde bli trädgårdsmästare istället säger Alvaro. Men jag tycker däremot han verkar leva soft. Efter intervjun skall han hem till en kompis som skaffat en ny trummaskin. Det är en Linn/Smith tempest och den kan vara den finaste som finns. Efter det skall han hem till sin stråkmaskin. Det är Abbas gamla exemplar.

I etern

Alvaro var en av de första som började köra webradio hemifrån. Nu spelas han i Holländsk nationell radio. Han blev kontaktad av kissFM i frankrike som bad honom sända. Då var han tvungen att skaffa en riktig radiomick. Det är den micken han använder till Silvanas röst. Den fångar en närvao och ger en värme. Nästa vecka skall nya singeln Silverlinan mixas. Vi möts här, jag och Alvaro, i en hoppfullhet. Han tror Silvana kan nå ut till hur många som helst och bli omtyckt med det konceptet hon har. Ett koncept sett ur den kommersiella marknadens synvinkel. Hon bara är. Hon är queer, lesbisk rapartist. Jag tror samma sak. Att det kommer gillas. Det var oerhört kul att spela in Silvana hemma och väldigt stort att höra sen på radio. Hon har en otroligt klar insikt på vad hon vill höra i sin musik och hon utmanar hela tiden, säger han med ett leende.

Kvinnofängelset

Jag släpps in i konstfacks huvudentré av producenten Martin. Han visar mig in i en korridor där inspelning pågår. Längst bort ligger en sal. När jag kommer in i salen får jag smärre hjärthicka. Den föreställer en fängelsematsal och den är fylld av interner, mestadels kvinnor och några plitar. Diciplinen är hög bland de obstinata fångarna och inspelningsandan är skön och avslappnad. Alexi Carpentieri kliver runt i ridstövlar och kordinerar sublimt med en kamera. Regissören Bitte Andersson är mycket upptagen med att få ihop den stora massan statister på det sätt hon vill. Jag träffar fängelsedirektören Anita med sin piska ”No monkey keeping!” stukar hon och pliten Per som faktiskt jobbat som plit en gång i tiden. Fångarna samlas upp, de har orangea kläder på sig precis som i USA och manuset är på engelska. Jag slår mig ner och blir bjuden på fika. Medan jag sittter där anländer fler aktörer till platsen. Det är en gemytlig stämning och det applåderas efter varje tagning. Jag snackar lite med Martin. Två andra statister infliker att Martin gillar monster. Han gjorde monstren i filmen Attack The Block, fick jag veta, och jag hade precis sett den och jag minns att jag blev imponerad av dess suggestiva fräscha actionskådespeleri. Det var nåt speciellt.

En lågbudgetfilm

Jag ser mig omkring bland queerfeminister, kvinnliga transor och kamerasladdar om jag möjligtvis kan finna några likheter på inspelningsplatsen med andra filmer. Om jag kunde få en uppfattning om vad det var för film som spelades in mitt framför mina ögon. Det var som ingenting liknande jag sett tidigare på teatern, men inte heller på filmduken senaste tiden. Det pirrade lite och jag var tvungen att fråga var de fått pengar ifrån. Martin säger att de flesta utgifter har varit privata och att några har dragit på sig skulder men nu har de äntligen fått bidrag från Kulturbryggan. ”Det måste vara sveriges lägsta budgetfilm nånsin”, påstår han. Ändå är det gott om juicepaket på fikabordet och vid lunch serveras smarriga gratänger. De måste vara ena riktiga jävlar på att hitta autentisk rekvisita, tänker jag. Jaja, det är ju många från konstfack inblandade. Hårt arbetande lyckliga kulturarbetare konstaterar jag medan jag drar mig bort ifrån platsen för att inte störa. På vägen hem slår det mig vilken skillnad det måste vara att göra film i sverige. Att de hållit på så länge med den här inspelningen och fått pengar först så här sent i skedet. Ändå är det en film som driver med gängse normer, föreställningar och queerkulturen. Det borde väl vara kriterier för statsbidrag av något tycker jag. Ändå ser vi mest lättsmälta stillsamma svensson-komedier dyka upp på biograferna och i dvd-hyllan.

Efterlängtad premiär

Dyke Hard handlar om ett rockband on the road och om att göra sin grej. De blir arresterade och på resan händer mycket mer grejer. Men den är främst en queerfeministisk actionkomedi som jag tror kommer nå mångas hjärtan. I alla fall om jag får tro känslan jag kände på platsen. Den beräknas gå till klippning en vecka senare och Kulturbryggan förväntar sig resultat inom ett år. Det pratas om till sommaren 2012. ”Till Pride!” säger en av statisterna. ”Till Troma”, säger Martin. Det återstår att se. Om ni sett trailern på internet så måste jag tillägga att den gjordes utifrån en annan handling. Det var bara en estetisk konceptfilm från början. Det är ju så man gör. Först en trailer, sen en film och mycket kan hända på vägen. Först senare har de klurat ut den nuvarande handlingen som vi snart får se i Dyke Hard. Håll utkik efter en film utan dess like!

Bild: Ninna Berger/Restructional Clothing

Frida-Li Lövgren står bakom projektet Quiltland, som nyligen agerade förband åt häxhusarna oOoOO och Butterclock på Debaser Slussen. Quiltlands musik ger en nästan visuell upplevelse i sig själv; på scenen förstärks känslan när tonerna spelas upp mot en bakgrund av stämningsfyllda projektioner. Jag låter de mörka mjuka syntarna mullra fram i bakgrunden när jag mailar Frida-Li Lövgren för att fråga hur hennes musik hade sett ut om den vore en film.

Hon svarar på frågan med att länka en video: 1 second of sun 1 hour of light. Musiken är Quiltlands, men bilderna är hämtade från Peter Weirs filmatisering av Picnic at Hanging Rock. Filmen, som av många anses vara en av de mest skrämmande och vackra som någonsin gjorts, används också av Quiltland på scen.

Vad använder du för visuals förutom de från Picnic at Hanging Rock?

Resten är olika Youtube-klipp med tjejer som är knäppa eller spännande. Och annat bra från internet. Jag skickade dom till Jacob Frössén sen kom de tillbaka i någon slags bra röra som jag tycker ser ut som Quiltland låter. Tror han har gömt några klipp från en holländsk festival på 70-talet också, bland annat.

Hur föddes Quiltland?

Det började med Quilts för två år sen, eller det började med att en kompis tvingade mig att spela synt. Sen blev det till Quiltland i somras när jag började samarbeta med Kimberly Wagner.

Har Quiltland några själsfränder i Stockholms musik- eller konstliv just nu?

Vad svårt. Eller, jag känner inte det. Jag lyssnar på både ny och gammal musik, från när och fjärran. Plats och tid är ju exakt det jag försöker fly ifrån. Jag går på spelningar och utställningar och det finns massa bra konst och musik som jag gillar, och dras in i, men jag kan inte koppla något av det till mig själv eller nån viss scen.

Vad har du för planer framöver?

Jag ska bli bättre på att släppa in ljuset. Och spela in till ett släpp på Fonal Records som kommer i september förhoppningsvis. Och så ska jag spela och öva på att gå ner i split.

Lyssna på Quiltlands soundcloud. Läs mer på Quiltlands hemsida.

Jag har läst recensionerna. Sett hur de klättrat upp på listorna. Bara ros, ros, ros. Och nu undrar ni väl vem eller vilka jag pratar om? Och svaret är förstås Winhill/Losehill som för drygt en vecka sedan släppte sitt debutalbum Swing of Sorrow. Ett 87 minuter eller 19 låtar långt album som färgats av den sorg då man förlorar någon. Ett album jag väntat på sedan jag för första gången såg dem på Berns som förband till Deportees. Och precis som Deportees musik är Winhill/Losehills musik svår att placera i något speciellt fack. Det är pop som blandats med country, blues och en stor dos soul. En massa instrument och en närvaro och själ som får hjärtat att brista.

Så jag uppmanar er nu! Gå in och lyssna på sextetten Winhill/Losehills album Swing of Sorrow nu med en gång. Fastän jag inte ens har lyssnat på det vet jag att ni inte kommer att bli besvikna. Storslagna låtar som övertygar om att det bästa just nu kommer från Umeå!

Swing of Sorrow på Spotify

Cloud Nothings tidigare alster bjöd på en lite mer trallvänlig (tillika brusig) och smått suggestiv gitarrpop (med ett jävla ös) som kunde jämföras med Cause Co-Motion eller Comet Gain, vilket har lagts åt sidan till förmån för en renare ljudbild men också för en slö rock som låter som att den har rötter i sludgemetallen (i alla fall på sjätte spåret ”No Sentiment”).

Några pärlor finns dock där likaså. Sjunde spåret ”Our Plans” är en lagom stökig postpunkig dänga med en medryckande refräng och femte spåret ”Separation” är en aggressiv och instrumental hyllning till Babyshambles.

Skivan i sin helhet är dock fruktansvärt bipolär. Det pendlar mellan collegepunk (”Fall In”) till långsam och ångestladdad grunge (inledande ”No Future, No Past”) och jag är inget annat än besviken. Förra skivan (självbetitlad) visade ingenting av den här inriktningen, så överraskad blev man i alla fall. Dock inte på det bra sättet. Emellanåt glimtar det förbi ett par sekunder av popeufori men rätt var det är slungas man in i tonårsångest, korpsvarta snedluggar och randiga strumpor uppdragna över underarmarna. Det är synd och skam.

2/5

Spotify

The Holiday Crowd bildades så sent som 2010 i Torontos förorter och skivdebuterade för exakt en månad sedan med ”Over The Bluffs”, en hyllning till bandets geografiska ursprung och livet där. Skivan släpps av det lokala bolaget New Romantic.

Inledande spåret ”Never Speak Of It Again” inleds med trevande gitarrer, ett stadigt beat och en mjuk men energisk basgång och sätter därmed tonen för hela skivan, som är ett skolexempel på snygg och retronördig jangle-pop. Det ekar av Sarah Records och The Smiths och man är inte sen att dra paralleller till andra nutida band. Detta är årets motsvarighet till 2010 års bästa album, nämligen Northern Portraits fullängdardebut ”Criminal Art Lovers”. Med tanke på hur bandet ser ut är det dock inte oväntat att de levererar snygg pop.

Tredje spåret, ”While She Waits”, bjuder på en fantastisk sprittande känsla i hela kompositionen. Ett härligt energiskt gitarrplock, en studsig basgång, ett lika stadigt beat som alltid och inte nog med detta: en tamburin. Sångaren låter som en härligt klädsamt plågad indiehunk från svunna årtionden och refrängen bjuder på fotbollsstämmor som hade fått The Hold Steady att applådera. Detta är skivans i särklass starkaste spår och låter som ett eko från tiden då popen var vid sin spets.

Skivan i sin helhet är dock lugnare än ”While She Waits” men bibehåller ändå alla komponenter, det är bara tempot som förändras. Jag är mycket medveten om att det är på tok för tidigt in på året för att säga sådana här saker, men detta är årets bästa album. Jag kommer med stor sannolikhet inte att dra tillbaka mitt uttalande längre fram eftersom pop inte kan bli så mycket bättre än så här (nuförtiden).

5/5.

Hemsida
Spotify

Både de gamla Ebba Grön-dängorna och Imperiet-eposen finns på Spotify och överallt. Det är bra verk som står sig, framför allt det bästa med Ebba. Men var från och med hans ny

Jag ler när jag hör Beväpna dig med vingar. Ett sprucket leende för Thåströms skull.

Det känns som att det här var vad Thåström ville göra hela livet. Genom Ebba Gröns unga och kåta punkdängor till Imperiets rivande rårock var det till dessa dimfyllda hamnkvarter han ville. När man sätter tänderna i Beväpna dig med vingar känner man att det är hit han nått efter alla prövningar och vedermödor. Nere på Maskinisten, med sitt Dylangalleri av Desolation Row-mänskor, är precis så han bäst berättar historier. Drivande industritrummor, distade röster och känslan av smutsiga hamnkvarter fyller hela plattan. Men där det i Desolation Row (i viss mån även Mikael Wiehes förvirrande översättning De Ensligas Allé) ändå finns en aura av någon slags festival som i varje fall kommit och gått, svept igenom staden och lämnat något slags märke, är Thåströms stadsbilder idel mörka. Som John Holms Den Öde Stranden, fast sommaren dessförinnan varit regnig och inte så mycket att ha.

Han svävar som en stjärna över sina gamla lekplatser och barndomsminnen. Farsta är väl kanske inte den plats man först av allt associerar med just Thåström. Snarare är det med diverse förortsrappare, nu senast Farsta By Night-grabbarna Supergruppen. Thåströms musik är inte tillnärmelsevis lika glättig, men den har mycket av stationskänslan som någonstans bor i Aleks och Ison & Filles musik. En tristess, en slutstationskänsla, många tomma timmar på en lika tom perrong. Fast i Thåströms tappning mer i koncentrat. Någonstans måste man ju fly i tanken. Förslagsvis genom att beväpna sig med vingar och se allt från ovan.

Skenbart gör han det enkelt för sig. Ackordföljderna är sällan komplicerade och refrängerna är ofta bara ett ord eller en fras, eller så skippar han dem helt. Det direkta tilltalet gör förstås att man hör honom även genom industrirocken, verkligen hör hans trasighet. Fast det inte är nattsvart längre, han har hittat ett sätt att distansera sig. Det är nog de där vingarna. De bildar en svart variant av Balladen Om Eken, där man i ”dikt och ton tar sin motion”, genom att i bilder flygfotografera staden ovanifrån. Ingen mer kohandel eller förnekelse av det mörka och svarta. Det som är kvar är någonstans pur och skär livsglädje.